Att tro på sig själv

Allmänt, Personligt / Chefsposition, Ensamhet, Hierarki, Makt, Sorg / Permalink / 0
Att tro på sig själv när ingen annan gör det är hårt. Att stå upp för sig själv mot de som har makt och att bita ifrån ger dig inga möjligheter och bränner många broar men du har ändå varit rak, stått upp för dig själv och svarat tillbaka.
 
De som lyckas, de som andra tycker om, är de som bara håller med, ler och nickar instämmande. Jag är inte den typen. Jag är den "besvärliga" typen som, även med mildhet, säger att jag håller inte med. Jag tycker du har fel och har fel attityd. Det retar folk till bristningsgränsen. Deras hat och aggressioner skrämmer mig. 
 
Varför är det så viktigt med makt för dessa människor? Varför klarar de inte mothugg? 
 
Jag trodde att jag var bra tills andra sa till mig att jag är dålig. 
Hur kan ord och egentlig mening bli så fel och missförstådda? Om de kände mig så skulle de veta att jag inte är dålig. Eller är jag det?  Är jag så hemsk så att folk tar avstånd? 
 
Jag har aldrig mobbat, hånat, trakasserat eller sexuellt våldfört mig på någon. Men tydligen är jag ett hot av någon anledning. 
 
Makt kan innebära många saker. Det kan vara en chefsposition, en viss hierarki i vänkrets eller där man bor. Makt då en person känner många och får med sig dem
mot en annan. En annan som inte känner så många. Att man då står upp för sig själv, säger ifrån och blir arg upplevs som en bekräftelse för dem.  ”Vad var det jag sa?!” ”Jag sa ju att hon är dum i huvudet!” På något sätt så blir det en självuppfylldande profetia. Det blir så fel.
 
 
Såklart att jag blir arg när jag blir missbedömd och hela tiden nerpratad! 
Så hur gör man då? Låter de hålla på? Låta de trampa på en, håna och komma med osanningar? 
 
Det påverkar mig. Jag blir ju knappast en bättre person när jag ständigt misskrediteras och blir omtalad i negativ mening. 
Som jag skrev i ett tidigare inlägg: Varför vill de tysta mig? 
Det handlar inte om att man har olika åsikter utan det är långt förbi det. 
 
De som kallar sig själva för bitch blir hyllade men är man ingen bitch så blir man stampad på och får skylla sig själv.
Jag vill inte tystas och jag vill inte vara bitch.
Helt enkelt ska man vara bitch om man befinner sig i den hierarkin eller medgörlig, bara tycka likadant och vara falskt lismande för att nå framgång när man är i underläge?
 
Jag vet en del som har mer pengar och makt än vad jag har som är, rent ut sagt jävliga mot andra men de är omtyckta. För de har makt och mer pengar. De känner ”rätt” personer och vet exakt hur man ska gå tillväga för att få andra med sig. När ska det slå tillbaka mot dem om nu karma finns?  Jag missunnar ingen annan pengar och framgång men jag missunnar de som beter sig illa mot andra. De är inte värda det. 
 
Kanske är andra rädda för dessa personer med makt? Man får ingen framgång om man går emot den i maktposition. 
Med framgång kommer vänner, med motgång så försvinner dem.. Speciellt om man redan är i underläge. 
 
Det är näst intill omöjligt att tvätta bort en stämpel där många sagt negativa saker om en. Omöjligt att få en chans att förklara sin syn på saken, sin upplevelse. Det är ju redan bestämt av andra vem jag är. De andra- de som håller varandra om ryggen. 
 
Jag är långt ifrån perfekt och moder Theresa men så illa kan det väl ändå inte vara? Jag är människa med fel och brister precis som du. Men jag mobbar inte, pratar inte illa om någon och går inte med i drev mot någon. 
 
 
Det är både kränkande och förnedrande att bli behandlad så, då kan man inte förvänta sig vänlighet från mig tillbaka. Man formas av det.
 
 
Jag begär inte att alla ska förstå vad jag skriver, men skönt för egen del att få skriva av mig när det blir för mycket att bära inom sig och kanske fler känner som jag och blir hjälpta av det? Att inte känna så helt själv. 
 
Morgondagen kanske blir vår? Är det vår tur att få lysa då?
 
kram ❤️
Till top